Ja, det är väl bara en sådan där kväll antar jag.
Mörkret sveper in, lindar sig hårt runt själen och kramar
värmen ur mitt sinne.
Förtvivlans välbekanta gestalt häller upp ytterligare två
glas och väntar sig, med samma hånleende som alltid, en segerskål. Ilska sätter sig tillrätta i mitt knä och lägger en arm om mina axlar samtidigt som
hon tänder cigarren hon satt mellan mina läppar. Självrespekt och Tro står i
dörröppningen och skakar på sina huvuden i ett par sekunder innan Skuld och Ånger
drar dem ur sikte.
Kvar är jag med sällskapet som aldrig lämnar mig.
