Easily distracted

This form was stolen from a friend, who in turn stole it from someone else.
My translation.

Mention something that made you glad yesterday: ...Yesterday... What happened yesterday..
Vad did you do 0800 this morning: I editing an essay for my course in literature.
What did you do 15 minutes ago: Talked to my brother about some of the thoughts that have been troubling me this evening.
Latest thing you said alound: What?
Latest thing someone said to you: Ahja.
What have you drunk today: A whole lot of tea.
What was the latest thing you ate: A banana.
Your latest purcharse: Blood bowl: Legendary edition
What colour is your front door: Wooden veneer, mid-tone brown.
What is the weather like: Not a cloud in the sky.
Favourite ice-cream flavour: Old-style Vanilla
Do you believe in love at first sight: Not really. All good things take time to grow: love is no different, I believe.
Are you a heavy sleeper: Mostly, yes.
Do you have nightmares: Not anymore.
Do you like your job: ....I'd say yes.
Preferred clothing: Black jeans and a black tee, probarbly with an open black shirt.
Favourite song right now: "Numb" by Alice in Videoland and "Blindness" by Metric.
What do you see if you look to your right: My brother, who is watching some movie on his laptop.
Current mood: Numb or slightly aggravated
Preferred sweets: Cookies or fruit.
How are you currently dressed: Black jeans and a black singlet.
Plans for this summer: I'll Take it as it comes.
How many pillows? One.
Do you play an instrument: I sing, does that count?
Early bird or night owl: Both.
What is most important: Now there is a stupid question.
Are you ticklish: Don't try me.
Do you snore: Alledgedly, no.
Zodiac sign: Scorpio
Most disgusting insect: Don't care much for insects.
What do you long for the most: A steady (sufficent) income.

Well. There's that.
Auf wiedersehen.

Doubt

“I didn’t want this – I did it anyway” – Mesh: How long

And now I wonder, was it a wise decision or a big mistake?

I do not generally believe in finality, but I'm starting to wonder if I have let the best thing that has ever been in my life,
slip through my fingers.

Sweet dreams, fat man

And so the fat man is finally knocked into a coma.

My bachelor thesis is at long last sent in, and will most probably never bother me again. I am beyond relieved. Perhaps my life can re-start now? Or at least get going again? I can’t help feeling like I’ve been stuck in a swamp for the last few months. Bugger me, talk about wasting life.

Oh well, now it’s finally over, completely over. Done and done. I am still waiting for it to get registered though, but it’s officially out of my hands.

It’s time to celebrate.

Min uppsats är en fet man i ett snabbköp

Har kommit in på slutsträckan på min C-uppsats nu – Jag har en del av diskussionen kvar, det rör sig om ett par sidor nytt material, och en omstrukturering av utvalda delar. Det är förbaskat frustrerande, då det går trögt att skriva fram materialet.
Drömde att jag blev jagad genom ett stort snabbköp inatt. Den som jagade mig var en fet man från en tidigare del av mitt liv. Jag kan inte säga varför min plågoande tog dennes form. Han fick tag på mig så småningom, och spöade mig fullkomligt, action movie-style, kastade mig genom varuhyllor, slängde mig hit och dit, sparkade och slog mig blodig. Ovisshet inför en obeveklig fiende, jomenvisst, nog är han min uppsats allt. Men jag gav mig inte i alla fall – Det sista som hände innan jag vaknade var att jag försökte vrida bort hans fot som höll på krossa min bröstkorg, och jag skrek mellan splittrade, blodiga tänder att han skulle låta mig vara. Så ännu har inte glöden gått ur mig. Men fan vet att jag är less på det här. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Det ligger inte riktigt för mig att lägga sex till tio timmar per dag på något som jag i grund och botten är likgiltig inför. Något jag bara gör för att någon någonstans bestämt att man måste göra det för att få en bit papper som säger att man har varit en duktig apa. Tala om bortkastad tid.

Men ja, snart är den klar, det kompletta utkastet ska skickas till handledaren på tisdag, därefter borde det inte vara speciellt mycket kvar att göra innan den i alla fall är i sådant skick att den blir godkänd. I nuläget siktar jag inte på något högre betyg. Ämnet jag studerar har visat sig vara i svåraste laget, och min metod var förmodligen inte den lämpligaste för att studera ämnet. Men vad gör man, det som är gjort är gjort, och deadline är för nära för det ska gå att göra någon större förändring på något område. Det är rätt skönt på sitt sätt. Skriv klart, skicka in, skriv om, skicka in. Borde vara enkelt nog, kan man tycka.

För saker och ting går ofta som planerat. Eller hur?

En lugn kväll

Vissa kvällar bara har "det". Det där lilla extra som verkligen får en att känna att livet är värt och leva. Jag hade suttit och brottats med min C-uppsats hela dagen. Lagom slut i huvudet och lagom seg efter middagen bestämde jag mig för att ta en promenad.

Det utspridda duggregnet var välkomnande och vinden blåste ljum. Jag gick min vanliga vända runt Flogsta. De fuktiga gatorna blänkte i det gulaktiga skenet från gatlamporna, vattenpussarna skimrade som guld. Lite folk rörde sig på gångvägarna, mest motionärer. Några bilar drog förbi.

Uppsatsen harvade i bakskallen de första fyra-fem hundra metrarna, men efter det att jag tagit ett beslut som förmodligen kommer ge min examinator och handledare varsin stroke, började jag äntligen släppa skiten och tänkte på andra, betydligt gemytligare ting. Det var en av de där ovanliga gångerna när min Mp3 spelare såg till att alltid välja en låt som kopplade an till det jag precis tänkte på, mycket underligt och även uppskattat. Helt avslappnad, överlag närvarande och tillfreds, med i huvudsak positiva framtidstankar i huvudet. Var ute i lite drygt en timme. Perfekt.

Tenta på Torsdag, Munta på fredag, Midterminsseminarium nästa onsdag - och jag har bestämt mig för att byta både metod och materialomfång(Stroke). Det ligger på. Men ikväll mår jag bra. Det känns lugnt, stabilt, och allt kommer att lösa sig. Och om det inte gör det, forsätter livet ändå.

Men det är klart det kommer att gå bra.

Samhällskritik?

First of all, I just have to give a nod of respect to Thomas Bodström for putting his family before his career. To have a top politician make such a choice sets a valuable precedent in these bitter times. Hat's off, Tommy!

And then we have those chilenian miners who've finally gotten back to the surface. Good going guys, going back down soon? One does wonder if they're not at least thinking about a career change. To be trapped (involuntarily) underground for two months must have put those ideas in their heads.

I must admit that I'm somewhat amused about that one guy who was greeted by both his wife and his mistress when he got brought back up. Imagine his exasperation at that sight of those two next to each other. As it turned out, neither was that upset about it. Well, that figures I guess. If you've been married for 26 years, then you probably know your spouse inside and out, whether s/he realize or not. Rumors state that he has other women as well, tucked away somewhere. His mistress refers to him as a "Superman". Goodness me, at times I think it is hard work to keep one woman's ego sated, and he juggles (at least) three. That's actually quite impressive; providing he isn't (wasn't) being a douche by going behind their backs. If you're going to live in such a way, then at least be honest about it; give the others the chance to make their choice.

This is something I have been pondering over the last few years, this "forced" monogamy that is firmly established in our society. The lack of tolerance within this framework is astounding. Sure, there's been an expansion of what's accepted, mainly concerning sexuality. But the ruling norm is still that of one man-on-one woman; and damn you if you as much as think about something else. Speaking as one who used to propagate this rule in my angrier youth, I now say that it doesn't make much sense. The human creature seems to be one of infinite variation, and in this regard, the ruling norm is insane, since it puts another restraint on the innate potential for a truly diverse society. It is no surprise that the framework is holding up as stiffly as it is, since most of us are brainwashed from birth to think in a certain way. Sure, we all possess the capability of independent thought, but not everyone also possesses the fortitude to speak his/her mind. Perhaps if more of us did, then a greater acceptance could be achieved.

Some parts of the population realize that everything is, in the end, subjective. This means that everyone ought to draw their own lines. Some people are polygamists by nature, just as a few are monogamists, and neither group is better or worse that the other ‒ and therefore it's up to each of us to decide for ourselves what we are and what we consider ok. Communication is paramount in any relationship, but I'd say that it is doubly so in the precarious beginnings of amorous relationships. Nobody wants to get their heart broken and few people delight in hurting others.

So for fucks sake people: Talk to each other; make sure that you're compatible.

Ytterligare ett inlägg

"Målet är inte avsaknad av ångest, utan att faktiskt må bra."

Det medför att man förmodligen behöver definiera vad det faktiskt innebär att må bra, vilket är svårt då det är så förbaskat subjektivt. Men ja, jag skulle vilja att mitt liv kändes roligt att leva, att varje dag var något jag såg fram mot, något som ständigt alstrar ny energi och expansion - kanske till och med att det fanns någon mening med att gå upp varje dag.

I och med att jag inte direkt är den mest kontaktsökande personen har jag rätt kass koll på huruvida folk faktiskt lever de liv de vill leva, än mindre om dessa liv de lever faktiskt ger dem någon känsla av glädje eller lycka när de lägger sig för att sova om kvällarna. Man kan hoppas.

Igår kväll tänkte jag för mig själv att jag skulle ta mig själv tjugo minuter och verkligen sätta mig ned och tänka igenom hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut om det var "fulländat" och perfekt. Jag hann inte mer än sätta mig i skräddarställning i sängen och påbörja min meditation innan katten kom in i sovrummet och klättrade upp i sängen och jamade klagande tills jag gav med mig och gick och gav fanskapet mat. Vid det laget var jag alldeles för normalt förbannad för att ens tänka tanken på att ett bra energigivande liv skulle kunna existera varvid det föll åt sidan och idén begravdes under GTNBL.

När, vad, hur - Jé ne sais pas, men jag skulle uppskatta om liv kunde komma i rörelse igen.